Skicklighet kontra tur

Schack är ett spel där skicklighet dominerar, det går inte att neka. Att vinna med tur i schack går mer eller mindre bara att göra mellan två nybörjare som inte kan mer än hur de olika pjäserna flyttar. Men går man utanför bara schack och tittar på spel rent allmänt går det att göra argument för båda sidorna i detta.

Det första man kan titta på är lättillgängligheten, inte specifikt hur lätt det är att få tag på ett spel, utan hur enkelt det är för någon att plocka upp spelet och börja spela. I ett spel där tur dominerar finns det ju per definition lite som spelaren kan göra för att påverka spelets utkomst. Nu behöver ju inte detta betyda att det enda man gör är att trycka på en knapp och vänta på resultatet, även om det finns de som fungerar precis på detta sätt. Men ju mer tur som är inblandat desto mindre finns det ju som spelaren måste kunna för att spela spelet. På så sätt är turbaserade spel mycket mer lättillgängliga än skicklighetsspel.

En annan aspekt av spelande är tävling. Många spel går ut på att spela mot andra spelare i någon form. Schack är det arketypiska exemplet på ett tävlingsspel där man utmanar någon en mot en. Men spelvärlden är fylld av exempel där man spelar mot en eller flera andra spelare om vinsten. I detta fall kan tur absolut vara en faktor, men att ha den som en avgörande faktor gör ofta att själva tävlingsaspekten tappar något av sin vikt. Att tävla om vem som har mer tur är knappast väldigt tillfredsställande, speciellt inte för den som råkar förlora. I praktisk taget alla vedertagna tävlingsformer är det skickligheten som avgör vem som är vinnaren. Men det finns även argumentet att den skickliga spelaren kan skapa sin egen tur, vilket ju då betyder att tur har en roll ibland, men inte alltid en underliggande roll som alltid dyker upp.